Tittar in

Tittar in, och undrar om jag har några läsare kvar.

Lunginflammationen läkte ut. Muskelskadorna visade sig vara övergående. Den senaste tiden har jag, ta i trä och allt sånt, mått hyfsat bra.

 

Det senaste halvåret har jag blivit varse av att min uppfattning om hur eller ens att vissa sjukdomar kan kontrolleras, inte är mer än en hägring. Sju veckor på sjukhus med ett allvarligt och akut tillstånd där kroppen började bryta ner vissa muskler. Det är bättre nu, inte bra men bättre.

Jag har fått höra att jag har haft tur när det gäller det. Jag gick med intensiva muskelsmärtor i över en vecka. Jag har fått höra att jag kom till akuten i sista minuten. Jag har fått höra att jag borde veta bättre än att gå med intensiva smärtor, oavsett sort av smärta, så pass länge. Och sen så har man upprepat hur mycket tur jag har haft liiiite för många gånger. Det hade kunnat gå åt helvete, nu gjorde det inte det, men hade kunnat. Har jag tur slipper jag allt som har med muskelsjukdomar att göra; muskelsvaghet, mer uttalad atrofi, nervskador.

Det finns en del erfarenheter av sjukdom som har skrämt mig mer än andra. Nuförtiden skrämmer mig bristen på kontroll. Det finns mycket lite jag kan göra för att undvika att kroppen löper amok. Jag tar redan alldeles för mycket medicin av alla olika varianter. För att kontrollera muskelsmärtorna under de två första veckorna på sjukhus så pumpade man i mig ett smärtstillande preparat som vanligtvis ges till cancerpatienter.

Det här är att stå ut och be en stilla bön om beskydd. Om försyn. Att jag ska ha tur.

Turen höll sig inte vidare länge på min sida. Nu har jag lunginflammation. Ny sjukhusvistelse. Intravenös antibiotika, syrgas, allt så intensivt att jag i början inte ens förmådde hosta. Nu är syremättnaden över 90 procent och den värsta luddigheten i huvudet har gett med sig. Ändå, det här är som det är.

Det sliter på kroppen, såväl sjukdomstillstånd som allt det som krävs för att hindra progress. Ibland känns kroppen så bräcklig att jag undrar exakt hur länge den ska hålla. När jag mår som sämst är det just det jag hamnar i. Hur länge orkar jag, hur länge orkar kroppen? Och när tar den där turen slut?