”A World on Fire”*

När C dog så ritades kartan på sätt och vis om. Den nära relation som det hade tagit fjorton år att bygga upp fanns plötsligt inte och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med vad som hade hänt. Det var den mest genomträngande känslan den första tiden: att vad i h-e gör jag nu?

Jag berättade allt för C, som ALLT, och vad som än hände så stod hon alltid på min sida. Och jag stod på hennes sida. När man har en sådan relation så är det mycket som man inte behöver säga, som man vet att den andre förstår ändå. Vad som hade engagerat mig tidigare gick mig förbi utan att uppbåda några reaktioner från min sida. Det enda jag kände var en blandning av irritation och vrede. Jag hoppade över sådant som jag bara inte stod ut med och ägnade mig i tilltagande omfattning åt fåglar, natur i största allmänhet, naturvetenskap och skönlitteratur, samt en hel del teve-serier. Dessutom blev det mycket fluffiga enhörningar och söta kattungar. Ingenting som kunde rubba den mycket sköra jämnvikten. Den jämnvikten brukar inte vara så länge, några dagar som mest, innan det hände(r) något som rör upp känslor igen. Som påminner mig om allt som har gått förlorat.

Kort efter Cs död ramlade jag huvudstupa in i ett aggressivt sjukdomsskov. Saker hade varit rätt skakiga redan innan. Nu närmade sig en Addison-kris med ljusets hastighet. Det blev en längre sjukhusvistelse där en tilltagande oro från läkarhåll uttalades alltmer tydligt. Blodtransfusioner, vanliga infusioner, alla möjliga prover inklusive några endoskopier. Själv var jag så fullständigt utmattad att jag bara då och då registrerade vad det var som hände. Visst, jag uppfattade att det var allvarligt, men hur allvarligt, den insikten kom först senare.

Vad som lyckades bryta igenom muren av ”jag orkar fanimej inte bry mig”, vad terrordåden i Paris. De flesta verkar ha en relation till Paris även om man inte har varit där själv. Vissa händelser kommer en närmare än annat, allt enligt det som kallas närhertsprincipen. I kölvattnet kom en diskussion om varför människor reagerade så starkt på dåden i Paris men inte på bombdådet vid en moské i Beirut dagen innan. Den tog fyrtio människoliv. Det hade blivit ett värre blodbad hade en person inte stoppat självmordsbombaren innan han kom närmare moskén. Fyrtio människoliv är precis lika illa som de 130 människoliv som gick förlorade i Paris. Alltihop var terrordåd, och ett terrordåd är ett för mycket.

*Genom alltihop, all rapportering från Paris, så tänkte jag på ett citat ur Daredevil (finns på Netflix). Den utmålar en mycket dystopisk bild av Hell’s Kitchen i New York. Jag antar att  den serien har passat mitt sinnelag.

”What do you see?”

”A world on fire.”

Kaos

De senaste månaderna har varit, för att uttrycka det milt, problematiska.

Sambon behövde en operation för att byta ut en gammal knäprotes. Han sköt på operationen in i det längsta. Till slut var det ohållbart och han opererades sånär akut. Och det blev komplicerat, med två kompletterande operationer efteråt, instruktioner om att ta det j-t försiktigt för att inte förstöra allting.

Han har återhämtat sig väl ändå. Rehabiliteringen blev långvarit och smärtsam men nu är väl rörligheten nästan normal igen.

I september dog en av mina närmaste vänner. Vi hade pratat med varandra, eller chattat, nästan dagligen i fjorton år. Jag kan fortfarande inte sätta ord på smärtan, varesig i skrift eller i tal. Jag som skrivit dagbok nästan varje dag de senaste tjugo åren har bara skrivit en enda mening under hela den här hösten.

3 september

C dog.

Tittar in

Tittar in, och undrar om jag har några läsare kvar.

Lunginflammationen läkte ut. Muskelskadorna visade sig vara övergående. Den senaste tiden har jag, ta i trä och allt sånt, mått hyfsat bra.

 

Det senaste halvåret har jag blivit varse av att min uppfattning om hur eller ens att vissa sjukdomar kan kontrolleras, inte är mer än en hägring. Sju veckor på sjukhus med ett allvarligt och akut tillstånd där kroppen började bryta ner vissa muskler. Det är bättre nu, inte bra men bättre.

Jag har fått höra att jag har haft tur när det gäller det. Jag gick med intensiva muskelsmärtor i över en vecka. Jag har fått höra att jag kom till akuten i sista minuten. Jag har fått höra att jag borde veta bättre än att gå med intensiva smärtor, oavsett sort av smärta, så pass länge. Och sen så har man upprepat hur mycket tur jag har haft liiiite för många gånger. Det hade kunnat gå åt helvete, nu gjorde det inte det, men hade kunnat. Har jag tur slipper jag allt som har med muskelsjukdomar att göra; muskelsvaghet, mer uttalad atrofi, nervskador.

Det finns en del erfarenheter av sjukdom som har skrämt mig mer än andra. Nuförtiden skrämmer mig bristen på kontroll. Det finns mycket lite jag kan göra för att undvika att kroppen löper amok. Jag tar redan alldeles för mycket medicin av alla olika varianter. För att kontrollera muskelsmärtorna under de två första veckorna på sjukhus så pumpade man i mig ett smärtstillande preparat som vanligtvis ges till cancerpatienter.

Det här är att stå ut och be en stilla bön om beskydd. Om försyn. Att jag ska ha tur.

Turen höll sig inte vidare länge på min sida. Nu har jag lunginflammation. Ny sjukhusvistelse. Intravenös antibiotika, syrgas, allt så intensivt att jag i början inte ens förmådde hosta. Nu är syremättnaden över 90 procent och den värsta luddigheten i huvudet har gett med sig. Ändå, det här är som det är.

Det sliter på kroppen, såväl sjukdomstillstånd som allt det som krävs för att hindra progress. Ibland känns kroppen så bräcklig att jag undrar exakt hur länge den ska hålla. När jag mår som sämst är det just det jag hamnar i. Hur länge orkar jag, hur länge orkar kroppen? Och när tar den där turen slut?